Afbild

Festligt för förkloka

112. Hämtad från änglamakerska

Mormor var född 1901 och morfar 1902. Jag växte upp hos dom. Och dom är väldigt saknade. Min mormor Anna flyttade med sina syskon – 2 systrar och 2 bröder samt deras mamma (Anna) och pappa från Lidingö till arbetarstadsdelen Hjorthagen, på andra sidan om Lidingöbron. Hjorthagen var då en ganska ny stadsdel uppbyggd runt gasverket och frihamnen i Lilla Värtan på norra delen av Stockholms innerstad. I Hjorthagen fanns på den tiden många barnfamiljer. Husen var delvis av trä (dom revs på 60-talet) och en del i tegel. En lång länga av lägenheter kom att kallas ”långkorven”. Lägenheterna hade bara kallvatten.

Min mormors pappa jobbade bl.a som nattvakt på Operan. Han hade även i sin barndom fått gå en balettutbildning just på Operan. Denna utbildning bekostades då av en av då levandes greve Lewenhaupt. Hans mamma hade varit piga hos greven och antagligen fått sig ett litet oäkta (ja det kallades då då) gossebarn. Hans mamma pigan fick även ett litet torp i Enhörna-trakten. Men inget erkännande om vem som var pappan till gossebarnet så klart.

Eftersom han arbetade på nätterna så ville han ju sova dagtid. Och på den tiden hade man respekt intill rädsla för sina föräldrar, så beskedet att hans barn – 5 st – inte fick leka inomhus, åtlyddes med största respekt. Om han blev väckt vankades ”andra bullar” och alla visste ju hur dom ”bullarna” smakade.

Deras mamma sydde mycket. Inför varje skolexamen så sydde hon 3 likadana klänningar till systrarna – i skenet av fotogenlampan. På somrarna fick dom sällan använda skor. För att inte slita på skorna. Min mormor Anna var den äldsta av systrarna. Hon och mellansystern tyckte om att handarbeta. Anna var t.ex duktig på att göra hattar av enkla medel. Hon arbetade en kort tid hos en hattmodist.

Annars bestod arbetet som ung i att bl.a arbeta på en kola-fabrik och slå in kolor en och en för hand. Tyvärr var luften så sockerhaltig att Annas tänder blev dåliga. En tid arbetade hon även på LM Eriksson på Lidingö. Där hade dom inte lunch eller kafferast. Utan sin medhavda ynkliga matsäck fick tjejerna smit in på toaletten och äta. Under tiden dom arbetade gick det en s.k tidmätningsman och tog tid på hur lång tid dom gjorde sina saker. Var dom för långsamma så fick som sluta.

När syskonen kom upp i tonåren hade dom EN cykel som dom fick turas om att ha.

Min morfar Nisse (Nils) föddes i Källhagen där hans mamma och pappa drev åkeri som pappan ärvt i sin tur från sina föräldrar. Nisses föräldrar fick 3 barn, varav Nisse var den äldsta. Alla barnen föddes innan föräldrarna blev gifta. Nisses mamma var piga och fick sonen på kroken så att säga. Vi i släkten tror att han egentligen inte tänkte gifta sig med mamman till sina barn, men så skedde ändå till slut.

Innan dess lämnades morfar Nisse bort som bebis till en s.k änglamakerska. Dom hade som uppgift att mot en summa pengar låta barnen dö. Men till slut fick pappan väl dåligt samvete så han hämtade hem sin son som då var i ganska dåligt skick. Efter Nisse fick dom alltså 2 barn till, en son till och en dotter som var den yngsta.

Nisses föräldrar levde gott på åkeriet som sköttes med hjälp av häst och vagn. Senare delen av åkeriets levnad införskaffades även en lastbil. Åkeriet var en av dåtidens största åkerier i Stockholm. Min morfar Nisse fick slita hårt för att göra ”gubben” till lags. Åkeriet handlade med ved och koks, samt diverse flyttningar. Nisse hade inte många semesterdagar under sina många år hos sin far. När Nisse träffade Anna och sedermera gifte sig och fick en dotter (min mamma) behandlades min mormor Anna som andra klassens människa då hon inte ansågs komma från ”fina” förhållanden. Att hon var en ordentlig maka, mamma och väldigt ekonomisk, spelade ingen roll. Hon var bara en person man inte skulle tycka om.

När Nisse låg inkallad under andra världskriget (vilket han gjorde ofta och länge) fick Anna inga pengar från staten då dom ansåg att Nisse ju arbetade hos sin far och han borde ju se till att svärdottern och barnbarnet klarade sig. Men från sina svärföräldrar fick inte Anna ett korvöre. Anna fick inte ens låna pengar att köpa sig en svart kappa till sin mors begravning. När morfar Nisse köpte sin fru ett strykjärn talade dom inte om det för hans föräldrar, för att inte utsättas för hånfulla kommentarer.

När min mamma var liten och hennes farmor och farfar någon gång kom och hälsade på så kunde ”farfadern” bjuda på EN karamell från godispåsen han hade i fickan på ytterrocken. När min mamma träffade sin kusin på den sidan på äldre dagar berättade kusinen att hon fick följa med farfadern in i godsbutiken och köpa stora påsar med godis som hon kunde bjuda sina lekkamrater på. Så olika var det!

Mamma har också berättat att hon aldrig fick en kram eller klapp av sina farföräldrar. Vi antar att det hela bottnade från att dom helt enkelt inte älskade Nisse, sin äldsta son. Och därmed allt som hade med honom att göra skulle man inte tycka om. Nisse förklarade också att han hellre var med sin frus släkt än med sin egen. Det säger en hel del.

Nisse arbetade som lastbilsförare i hela sitt yrkesliv. Och det yrkeslivet varade ända tills han var 72 år. Efter min mormor gick bort 1979 tog han ofta långa promenader. Trots hjärtbesvär. Han gick från Hjorthagen och ända in till city. Vi har visserligen en tradition i våran familj att gå mycket. Det är ett av mina väldigt tidiga minnen när mormor Anna och morfar Nisse och jag, i 3-5årsåldern, gick från Hjorthagen förbi gasverket och ner till Lilljansskogen och sedan promenerade vi runt där. Ibland stannade vi till vid svandammen och då metade morfar Nisse och jag – löja på formbrödsklumpar.

Hur gick det med åkeriet kanske ni undrar? Jo det söps helt enkelt bort. ”Gubben” satt på Berns med sina kamrater och rökte cigarr och drack konjak.

Rose-Marie Malmgren

Kommentera gärna nedan!

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *