Afbild

Festligt för förkloka

9. Bageriflickan

1922 vid bageriet H mor far kusin Hanna o faster Mathilda

Herthas föräldrar hette Anna och Petter, var mycket snälla och ägde byns lilla bageri ”Blå bageriet”. Hertha hade från början två syskon men hon blev ensambarn då båda dog efter bara några veckor. ”Min syster dog i lunginflammation under första kriget och min bror blev sjuk redan som foster då mor hade spanska sjukan när hon var gravid”. Tyvärr verkar det inte ha varit alldeles ovanligt på den tiden att förlora sina barn.

”Min farmor skulle ha hållt mig till dopet men hon var rädd att hon var för skruttig så det blev min faster istället. Det hade jag väldig glädje av hela livet för min faster Helena var så mån om mig. Till jul fick jag alltid julklapp. Mitt finaste barndomsminne var när jag fick min dockevagn med kur och stänglar. Den var mycket förnäm på den tiden. Då promenerade jag fram och tillbaka på gatan för att alla skulle se den. Innan dess hade jag en trälåda till vagn.”

Hertha beskriver sin barndom som väldigt fin, med mycket lek. Det var svårt för en liten flicka att hjälpa till med tunga degar så hon fick leka med barnen ute på gröningen istället. Hon lekte ofta med grannpojken Algot. De lekte att harsyror från gräsmattan var mat och Hertha brukade ropa ”Allo nu får du komma å eda för annars vesnar maden”.

Kamratfotot Gästis

Byn var bara en kort rad med hus och där bodde ca 8 barn. De som drev gästgifvaregården hade två döttrar som var några år äldre än Hertha. Den äldsta dottern, Tyra, hade en gång fått en alldeles egen kamera i present, vilket var en sensation! Hon arrangerade sina vänner ute på ängen och knäppte av en bild. När den framkallats gick hon runt och gav alla vänner vars ett kort, ett av dem ser du ovan.

En sommardag när vi var ute och lekte kom någon springande och meddelade att det skulle gå en skjuts från Gästis till Vikhög (några kilometer) och att vi skulle hem och meddela våra föräldrar. Vi fick ett klockslag att vara färdiga. Då kom drängen och körde ut droskan och så fick vi sitta så många vi kunde. Detta var den största utflykten jag har varit på med häst och vagn. På den tiden var det modernt med hattar även till barn. Jag hade fått en ljusblå stråhatt med silkesstrå som jag var så rädd om, vilken jag bar på denna högtidliga utfärd. När vi kom fram till havet höll vi oss vid sandrävlarna för ingen av oss kunde simma. Så blev det regn. Hatten blev våt och drog ihop sig. Jag minns att jag blev så ledsen men då sa flickorna på Gästis moster att hon skulle se om hon kunde rädda den. Hon satte hatten på en mjölkkanna och lyckades töja ut den igen. Vilken lycka när hatten gick på huvudet igen!

Ingen i Löddeköpinge hade bil. Skulle man till staden så skulle man till doktor eller tandläkare och då blev det till att köra häst och vagn dit. När det blev tid för stadsbesök tittade vi alltid noga när vi körde förbi Borgeby Herrgård för där fanns ett storkbo. Mor bar alltid hatt när vi skulle till stan, far bar vegamössa, en svart mössa med skärm.

Min mors kusin hade sålt sin gård och fått pengar till en automobil. En gång kom han till Lödde och visade bilen, en Ford kupé. Far, jag och min kusin bjöds på en åktur. Jag minns rundan runt i byn än idag. Nån pysar var ute och lekte och stannade och vinkade när vi åkte förbi. Där satt vi och var förnäma och vinkade glatt tillbaka. Om det var spännande? Aaaaah… Den åkturen sitter i minnet.

Hertha gick sina första år i Löddeköpinge Östra skola. Hon hade en mycket duktig och snäll lärarinna som var mån om sina elever. ”Vi hade ju inga bra kläder förr i tiden så på vintern hjälpte lärarinnan till att binda schalen om huvudet. Mitt huvud värmdes av min farmors gamla schal som hon haft på 1800-talet när hon åkte till kyrkan om söndagarna. När det var dags för skolfotografering i 1:a klass satt jag på första raden i en röd sammetsklänning, fin men väldigt sliten. När mor fick se kortet skämdes hon, ”Ah du kunde väl begripit att inte bre ut den så”, för man såg att sammeten var fläckvis avskavd.” Man fick även gå i skolan om söndagarna. Stinsen i byn hade hand om söndagsskolan. Där gick ett ångtåg mellan Kävlinge och Barsebäck som var fullsatt på fina dagar. Vi var hemma i stinsens bostad på stationen och till jul hade vi julfest i trähuset Paviljongen i Folkets Park.

H 1a klass Sammetsklänningen sliten
 
Familjens hus bestod av bageri och bostadsdel. 1 sovrum, en liten korridor och kammare (finrum) där man bara var när man hade främmade och det var inte ofta. Mor och far arbetade så mycket så där var inte tid till så mycket främmade. Vi hade kakelugn som värmde oss på vintern. Vidare fanns utedass och ett stall med hästar, höns och 2 grisar. Slaktaren kom hem till oss och sen skulle köttet vidare till rökaren i byn, för kylskåp hade man inte. Det som var rökat skulle sedan hänga på vinden. Vi var bland de få i byn som hade telefon, numret var 44. Jag fick därför ofta gå bud i byn och fick då 5 öre som tack för hjälpen. Gick jag bud till min morfar (Emelys farfars farfar) som bodde här i Lödde så hade han aldrig så jag fick peng. Däremot gick han till en skänk och tog fram, om han hade någon bröstkaramell så bjöd han på det, annars en sockerbit för besväret. Det var så storartat att få en hel sockerbid. Morfar brukade äta middag hos oss, han var också glad för att sjunga och sjöng mig till sömns många gånger.

Christen

Din farfars farfar (nedre raden t.v.), alltså min morfar, arbetade mycket uppe på Borgeby Herrgård där han körde herrskapet med häst och vagn till stan. Han och hans fru hade några tunnland på andra sidan ån, ett litet hus samt två kor och en häst. När mormor levde tjärnade hon sitt eget smör från de två korna. När hon samlat ett tag tog hon några paket smör och ägg och la i en korg. Hon gick med korgen till direktörerna på tegelbruket, sålde sitt smör och sina ägg och fick kontanta pengar tillbaka. På vägen hem köpte hon så med sig kaffe och socker som hon inte kunde tillverka där hemma. I detta min mors barndomshem hade de mjölet uppe på vinden. När då mormor skulle baka och sa ”Gå upp efter lite siktat mjöl”, då blev där fart i benen. Detta betydde nämligen att de kunde ta av det fina mjölet de hämtat vid Lödde kvarn. De hade även hemsiktat mjöl, som de själva stött, men det var inte på långa vägar lika fint siktat som mjölet från kvarnen.

Vad gjorde man om kvällarna? Man läste kanske tidningen men var snabb med att komma i säng. Föräldrarna var trötta efter styvt arbete, men far var väldigt glad för att spela kort. Sadelmakaren i byn var i ålder med far och de var lika glada för att spela Hunnaröv. De hade så roligt ända in på ålderns höst.

Kommer du ihåg något riktigt busigt du gjorde som barn eller tonåring? Nej jag var snäll och beskedlig.

Hög affären inne mbitr Thea Ekelöf Bengtsson Kund Elsa 1928

Så småningom flyttade vi till Hög då mor och far köpte lanthandeln där. Jag fick hjälpa till i affären och detta blev således mitt första avlönade arbete (ca 1927), där tjänade jag 35kr/mån. Jag lärde mig bland annat att väga socker och vetemjöl. Socker knipsade man av från en väldig sockertopp och vetemjöl hade man uppvägt i 1kg, 2kg och 3kg. I godisväg hade vi polkagrisar, bröstkarameller (brunt socker), små laktristfigurer, mixed drops och chokladpraliner.

En kväll när vi nyligen hade flyttat till Hög hade jag en vän på besök som skulle sova över. Vi skulle precis till att sova när vi plötsligt hörde en stor duns och sen ett asande (dragande). Vi blev rädda och sa till varandra ”Är du vaken? Hör du? Ja! Du det är tjuvar. Nu drar di kassaskåbet!” Vi visste inte vad vi skulle ta oss till så vi gick utom huset till andra sovrumsfönstret för att kalla på far. ”Far där e tjyvar på vinden. Äh. Nej det är säkert. Ska jag kalla på Petter Olsson? Na Nej bättre du kallar på Olof Nilsson”. Vi sprang över gatan i våra nattskjortor och månen sken så vackert. Vi knackade på hos Olof Nilsson och han i sin tur kallade på sonen Ivar. Ta bössan med dig!, sa han och så tågade vi mot brottsplatsen. Där mötte vi far som sa ”Fjönter”. Tala inte Hansson för tjuvar e där. Men ack vad far hade rätt, för vår tjyv var en katt som råkat komma in på vinden dragit ner det upphängda rökta fläsket och dragit det längs golvet, till vår stora förskräckelse, och lättnad. Ryktet gick sen i hela bygden och länge fick vi frågan om vi hade haft tjyvar på besök.

Ja mycket har hänt på dessa 100 år.

Hertha 99 år. Född 1915 i Löddeköpinge Skåne

Emely Christensson 29 år, Lund

 

Har du minne från någon gammal lanthandel?

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *