Afbild

Festligt för förkloka

90. Barnhem. Pil i ögat

För ca 76 år sedan kom Kurt till barnhemmet som gav honom en andra chans i livet. Men det var inte alltid lätt. Mängder med ”straff” som han fick acceptera sitter kvar än i dag.

   Lilla Källbäck

- Det var mitt hem. Jag kom till Källbäck när jag bara var sex månader gammal.

Kurt tittar på mig med blicken fast i mina ögon. Det är skrämmande att höra hur barnhemmet påverkat hans uppväxt. Det är allt från att varit inlåst i en kolsvart potatiskällare till att straffligga i tre dagar. I dag är Kurt 77 år och bor kvar i Gävle. Han bor tillsammans med sin fru Majsan och hund Sharsha.

Kurt berättar hur han blev övergiven av sin mamma som liten. Kurt hade också två äldre systrar och de alla blev placerade på olika barnhem, han mötte dem igen för första gången vid 18 års ålder. I dag lever de inte längre.

Kurt blir tyst och tittar ut genom fönstret. Det har precis börjat snöa igen, snön faller sakta ner mot marken och lägger sig som ett vitt täcke över grusgången nedanför farstun.

- Vi som bodde på barnhem var aldrig riktigt omtyckta av de andra i samhället. Alla visste vilka vi var. Vi gick runt i gamla slitna kläder, var skolösa och hade snaggat hår. Vi var de som stack ut bland alla andra.

På barnhemmet sov 12 pojkar i samma sovsal. Det var läggdags halv sju på kvällen. Kläderna skulle tas av nere i källaren, sen var de tvungen att gå upp i bara kalsonger till sina sovsalar. Vissa försökte smyga med en bok och en ficklampa för att smygläsa när föreståndarinnan stängt dörren till sovsalen. Hade de otur kom hon tillbaka och då fick de som straff att sitta ute i den kalla korridoren till midnatt. Sängarna var gjorda av halm. Flera gånger var det uppställning och de skulle då ta med sig sin madrass för att få påfyllning av halmen.

- Om vi blev kissnödiga under natten fick vi inte gå på toaletten. Det fanns en potta i sovsalen som alla skulle samsas om. Pojkarna som bodde på barnhemmet blev sysselsatta med de olika arbetsuppgifterna. Barnhemmet hade vissa odlingar. Vissa fick rensa potatislandet medan andra fick kratta grusgången. Innan skolan varje morgon var det städning. Golven skulle skuras för hand med såpa och vatten.

- En dag när jag var sju år minns jag starkt. Jag satt och gungade medan en pojke en bit bort stod och kastade pil. Efter en stund träffade han pilen rakt i mitt högra öga. Kurt fick tillbringa tre dagar på sjukhus där de försökte rädda hans syn. Tyvärr lyckades de inte och Kurt förlorade synen på högra ögat. Han harklar till och tar ett djup andetag. Jag ser på honom att han tycker det är jobbigt att berätta om den tuffa tiden.

Han fortsätter och berättar om skolan. De hade samma grundämnen då som i dag, till exempel svenska, matematik och historia. Även idrott en timme i veckan. Vi hade samma fröken i alla ämnen säger Kurt. I klassen var det blandat tjejer och killar, vilket gjorde att Kurt fick några tjejkompisar. På barnhemmet var de bara pojkar. När Kurt skulle börja femte klass blev han skickad till en skola i Skellefteå. Han gick där från femman till sjuan.

- I Skellefteå var de snälla. Jag behövde aldrig skynda mig hem efter skolan. Jag fick vara ute och åka skidor och leka med de andra.

I den skolan fick Kurt bra betyg och han trivdes verkligen bra. Kurt berättar hur hans pappa kämpade för att få vårdnaden om honom. För att pappan skulle få vårdnaden behövde han vara gift. När pappan äntligen hade hittat sin rätta och gift sig var livet på topp för både Kurt och hans pappa. Men bara två veckor innan Kurt skulle få flytta hem till sin pappa blev pappan allvarligt sjuk och sex månader senare dog han. Efter det ändrades allt för Kurt. Han fick stanna kvar på barnhemmet. Efter ett tag provade han att gå på fortsättningsskolan.

- Jag höll ut i åtta månader sedan stack jag! Det var ingenting för mig.

När han var 15 år började han jobba på en bondgård i Riddarhyttan. Det var också då jag fick träffa min mor, sa Kurt. Hon ville inte veta av mig och bara försvann därifrån. Kvar på bondgården blev Kurt som fick börja jobba på gården för sin mors nya make. Kurt slet och drog med hästarna, högg ved och byggde nya lador. Till slut, efter två år fick han nog. Han packade sin väska, tackade för sig och åkte därifrån. Eftersom han var föräldralös var det föreståndarinnan på barnhemmet som var hans förmyndare tills han blev 21 år. Trots den tuffa uppväxten lever Kurt i dag ett lyckligt liv med barn och barnbarn. Han är storkommendör i Shn orden i Gävle. Det är ett gammalt ordenssällskap som bedriver sin verksamhet i börshuset. Varje söndag går Kurt ut och dansar med sin fru.

- Dans har alltid betytt mycket för mig. Och den har hjälpt mig att gå vidare i livet.

Kurt 77 år. Gävle, Gästrikland.

Victoria Öberg

Stort tack för att du delade med dig Kurt. Livet är verkligen inte alltid lätt och kan vara både rått och orättvist. Barnhem är en ofta sluten värld och minnen härifrån är viktiga att belysa. /Emely

Har du traumatiska minnen?

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *