Afbild

Festligt för förkloka

2. Busungen

Första fotografiet

När jag läser i boken ”Jag” där mor skrev ner händelser i mitt liv kan jag läsa följande om min födelse:
- Claes-Inge kom till världen Måndagen den 25 februari 1946 klockan 22:12 e.m. på Helsingborgs BB. Dr Sjöberg och Syster Maja var närvarande vid Claes-Inges ankomst till världen, han hade navelsträngen två gånger om halsen, knuten med dubbelknut. 

Mitt första hem blev på Krabbegatan i Helsingborg. Från mina första år har jag inga egna minnen, men min mor har berättat att jag var mer vild än tam. Jag tyckte om att klättra, ju högre desto bättre. Vi bodde på fjärde våningen och lägenheten hade balkong. När dörren stod öppen smet jag ut på balkongen och klättrade upp och hängde på magen över räcket. För att jag inte skulle trilla ner satte min far upp ett en meter högt nät runt hela räcket. Sedan kunde de lugnt ha dörren öppen. När de tittade ut efter en stund hade jag klättrat upp och hängde nu över nätet, ytterligare en meter högre att falla!

Familjebild

Mor hade en del prydnadssaker som hon var rädd om. Dessa kunde jag inte låta bli. Därför var hon tvungen att ha dörren till finrummet stängd. I finrummet fanns telefonen. En gång när det ringde lät min mor dörren vara öppen när hon gick in och svarade. Jag visste vad som var förbjudet, så det gällde att handla snabbt. Medan hon var upptagen i telefonen kom jag in i rummet som en virvelvind, fram till soffbordet där det stod två små glassvanar. Jag tog en i varje hand, slog ihop dom så skärvorna yrde, satte sedan ner resterna på bordet igen och var lika snabbt ute ur rummet igen. Stackars mina föräldrar.

Strax innan jag fyllde tre år flyttade vi från Helsingborg till Älggatan i Limhamn. Härifrån har jag mina första minnen. En julafton när Tomten hade lämnat paketerna och skulle gå igen, smet jag ut i hallen för att se när han gick. Då upptäckte jag att det var någon i mörkret i det lilla rummet intill ytterdörren. Jag ville absolut se vem det var. Givetvis var det min far. Mor fick med milt våld bära in mig i finrummet så att far kunde ta av sig tomtedräkten.

Mor jobbade en sommar i Skälderviken och då hade hon mig med sig dit. Det fanns någon sorts dagis där. Jag minns att vi var en massa barn som åt frukost utomhus vid ett långbord. Jag hade min cykel med mig. Kay var också där uppe vid ett tillfälle. Han skulle passa mig och det var inte lätt. Jag gav mig iväg på cykeln i full fart nedför en gatan som var brant och gick ner till stora vägen. En äldre man lyckades få tag i mig innan jag korsade stora vägen. Risken att jag hade blivit påkörd av en bil var stor. När Kay kom springande så fort han kunde var mannen mycket upprörd. Han skällde på Kay länge och väl. Jag lyssnade andäktigt.

En händelse som verkligen etsade sig in i minnet var en drunkningsolycka i Skälderviken den sommaren. Två av mors arbetskamrater hade gett sig ut och paddla i en kanot. Kanoten slog runt och båda hamnade i vattnet. Den ene var inte simkunnig så han drunknade. Då var det en mycket tryckt stämning under lång tid.

Eftersom mor hade svårt att ha mig med när hon var ute och jobbade anställde de en barnflicka, som jag inte minns namnet på. Hon hade sitt föräldrahem på en bondgård vid Norra Rörum. Jag fick följa med henne hem dit några veckor vid ett par olika tillfällen. Här trivdes jag fint. De hade tre hästar, en hel del kor, kalvar, grisar och höns. Jag fick vara med när Gunnar Persson, som barnflickans far hette, körde med självbindare och högg säd med tre hästar förspända. En gång körde vi in hö med två hästar förspända.  När vi kom hem med ett hölass råkade vagnen komma ner med ett hjul i en grop. Vagnen tippade så pass mycket att en del av lasset kanade av. Hästarna blev rädda och började skena. En av sönerna i huset, Per-Gunnar, sprang ut på vägen och lyckades fånga in och få stopp på ekipaget. Det var en dramatisk händelse som sitter djupt i minnet.

Pojken ClaesGården drevs av Gunnar Persson men ägdes av Finansminister Per-Edvin Sköld. Boningshuset var delat och bestod av en bostad i varje halva. Per-Edvin hade den ena halvan och Gunnar och hans familj den andra. Vid ett tillfälle var Per-Edvin där med sina barn och barnbarn och firade semester. Hans barnbarn var i min ålder så vi lekte ihop. När det var dags för frukost fick jag följa med in till Per-Edvins för att äta. Jag förstod ju inte vilken mäktig man det var, men jag minns den här händelsen mycket väl. Vi åt rostat bröd med apelsinmarmelad. Tänk att jag suttit och ätit frukost med Sveriges finansminister. Mina föräldrar var väldigt stolta och berättade det för släkt och vänner.

En sommar tillbringade jag i Snogeholm hos morbror Mauritz och moster Svea. Svea har berättat att jag var väldigt artig. När jag var törstig brukade jag komma till köksfönstret, som oftast var öppet, och säga till Svea: ”Kan jag be och få ett glas vatten”?

Mor köpte Öresundspaviljongen och behövde då inte längre ha någon barnflicka till mig, utan jag var med henne där nere. När jag var sex år flyttade vi till ett nybyggt hus på Korsörvägen. Det var en trerums hörnlägenhet på fjärde våningen. Året efter började jag i första klass. Där fick jag en bästa kompis som hette Johan. Han hade haft barnförlamning och hade en stödskena på det ena benet. Hans familj flyttade till Östersund när vi gick i andra klass. Då fick jag en ny bästa kompis som hette Roland Larsson. Han bodde på samma gård som jag. Här sitter vi på trappan till paviljongen.

Kompisar

Till jul brukade mor lägga bomull på en tevagn och bygga upp en liten by med kyrka och tomtar. Vagnen stod mellan fönstret och pianot. Jag undrade en gång om vi inte kunde ha levande ljus också, men då svarade mor att det gick inte eftersom bomullen lätt tog fyr. När jag var ensam i rummet var jag tvungen att testa om det var sant. Jag tog av mig den ena morgonskon och höll i handen för att snabbt kunna släcka, sedan satte jag fyr på en tändsticka och satte till bomullen. Jag hann inte blinka förrän hela bordet var övertänt och lågorna slog högt upp. Jag ropade förtvivlat på mor och far att det brann. De kom rusande och kastade en liten matta över bordet och kvävde elden. Som tur var tog det aldrig fyr i gardinerna. När elden var släckt kunde vi konstatera att på pianot hade lacken krullat sig på hela sidan och av tomtarna fanns bara ståltrådsskelletten kvar. Kyrkan och de små husen var så brandskadade så hela kyrkbyn med alla tillbehör åkte i soporna.

Jag fortsatte att vara till bekymmer för mina föräldrar. På vintrarna stängde mor paviljongen. Då förvarade hon överblivet lager av godis på vinden. Detta listade jag ut. Jag gick ofta dit upp och åt mängder av godis. Dumheten var att jag visade det för kompisarna. Då var det några äldre grabbar som stal så gott som hela lagret.

Jag gick tre år på Dammfriskolan. Det var mycket lek och en del bus. Mor var på Öresundspaviljongen och far var på sitt jobb på Savoy så jag var ofta ensam hemma när jag kom från skolan. Ibland gick jag ner till mor men oftast stannade jag hemma och fördrev tiden på olika sätt.

Intill huset vi bodde i låg ett trädgårdsmästeri med ett flertal drivhus. Jag tog med mig småsten från gården upp på balkongen. Jag kastade ner en näve småsten på drivhusen, sedan hukade jag mig ner. Jag kunde se hur trädgårdsmästaren rusade ut för att se vem som kastat sten. När ingen syntes till gick han in igen och jag kastade en ny näve sten. Jag blev aldrig avslöjad.

Vid ett annat tillfälle kastade jag ägg på folk som gick nere på gatan. Att detta var livsfarligt begrep jag inte och som tur var träffade jag aldrig någon direkt. Men det var häftigt när äggula och vita stänkte upp på benen på folk och dom inte hade en aning om var det kom ifrån.

Jag träffade Anita Ekberg en gång, det kan ha varit 1955. Hon hade korats till Miss Sweden och börjat spela in filmer. Nu var hon på besök hemma i Malmö och då hälsade hon på hos en släkting som bodde i vårt hus. Det var en väldig uppståndelse och massor av människor samlades omkring henne. Min bror Kay var omkring 14 år då och ville gärna ha hennes autograf. Han vågade inte be henne själv, utan skickade fram mig. Jag minns att jag fick gå fram två gånger. Antagligen skulle han sälja den ene autografen och tjäna en hacka.

Mitt emot där vi bodde låg Rönneholmsparken. Där var vi ofta och lekte. Det var där jag rökte första gången. Jag var kanske 9-10 år gammal, jag minns inte. Kay kom ner och skulle hämta mig och såg att jag rökte. Han sladdrade för mor och far. Stryk minns jag aldrig att jag fick, men jag fick ovett.

När jag skulle börja mitt fjärde skolår blev vår klass flyttad till Åbergsskolan vid Triangeln. Då fick jag busskort och åkte buss till skolan. Några av mina klasskamrater var inte berättigade till busskort och då försökte vi åka två på mitt kort. Vi blev avslöjade efter en tid och mitt busskort blev beslagtaget och jag fick inte tillbaka det. Nu fick jag betala kontant. Jag fick en femtioöring om dan av mor, det kostade 25 öre på varje håll. På morgonen löste jag biljett, men sedan handlade jag som regel snask på lunchrasten för den andra 25-öringen och fick sedan gå hem på eftermiddagen.

Julfotografi

Jag fick skridsko i julklapp 1956, så kallade helrör, med fast känga på skenorna. Det blev många turer med bussen till den nya isbanan vid teatern som invigdes 1956. Jag tog skridskorna på mig hemma och åkte sedan med bussen in till isbanan. Vid ett tillfälle köpte jag korvbröd med senap för busspengarna. Jag kunde ju gå hem på skridskorna. När jag skulle hem var det någon som stulit skydden, så jag fick gå på bara skenorna hela vägen hem. Det var nästan omöjligt att slipa om dom för jag slet upp nästan hela skenan.

Under vårterminen mitt fjärde skolår låg mor mesta tiden på sjukhuset. Jag var ofta och hälsade på henne. Jag förstod inte hur allvarligt sjuk hon var, men jag minns att hon alltid var väldigt trött när jag var hos henne. En gång när vi var på väg till sjukhuset berättade far, att det kanske var sista gången jag skulle få se min mor. Detta var en chock för mig. Det var troligen strax innan hon dog. När vi kom upp på salen var alla hennes syskon där för att hälsa på henne. Alla kunde se hur chockad jag var och far blev utkallad i korridoren av mors syskon. Vad de sa vet jag inte, men han fick antagligen ovett för han hade berättat sanningen för mig. Några dagar senare, den 19 juni, avled hon. Jag minns att jag var ute på gården och lekte när far kom hem från sjukhuset. På armen hade han alla hennes kläder och jag förstod att hon inte fanns mer. Detta är en syn som sedan har förföljt mig genom livet. Så fort någon kommer med någon annans kläder på armen mår jag väldigt dåligt. Många år senare, 1968, när jag hade varit och lämnat Gunilla på BB i Lund för hon skulle ha Michael fick jag ta hennes mammakläder med mig hem. Då väcktes minnena igen och jag mådde inte alls bra.

Strax efter att mor blivit begravd blev det bestämt att jag skulle tillbringa sommaren i Snogeholm. Att vara ensamstående pappa på den tiden var i det närmaste omöjligt. Far var tvungen att arbeta och risken att jag drev runt på stan ensam var stor. Så för mitt eget bästa var det en mycket bra lösning. Jag kom dit i slutet av juni. Jag hade med mig min undulat Putte i sin bur. Det var en stor omställning, från storstaden till landsbygden. Det var meningen att jag bara skulle vara där över sommaren och sedan återvända till Malmö. Men jag trivdes bra och bad att få stanna kvar och gå i skolan i Sövde. Alla tyckte att det kanske var den bästa lösningen och så fick det bli.

 

Claes Molter född 1946 Helsingborg

 

Vad har du gjort för bus?

Berätta gärna nedan.

 

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *