Afbild

Festligt för förkloka

16. Påsk, pingst, midsommar m.fl. 40/50-tal

Såplukten blandade sig med doften av nybakat vetebröd. Det var lördagseftermiddag en vanlig helg. Köksgolv och tegelstensgolvet i farstun var nyskurade, liksom källarlämmen. Mor hade brått med att laga kaffe och skära upp av det nybakade vetebrödet, skorpor fanns alltid, kanske stod dagens skorpbak på tork i ugnen. Sockerkaka och ibland mandelskorpor. Far stängde stalldörren och gick sakta över gårdsplanen, spanande mot horisonten i väster, kanske för att tolka väderutsikterna. Ibland kom någon passligt förbi på vägen och stannade till vid eftermiddagskaffet. Man  gav sig tid. Ibland satt Celia (Cecilia) med oss. Hon bodde på östra gaveln och var en pryd  60-årig fröken som hyrde hos oss på 50-talet. Hon hjälpte till med lite av varje när det behövdes.

Veckotidningar

Om vi var ensamma kunde mor ge sig tid med ”Hemmet”, tidningen som kom med Skånska Dagbladet på lördagar. Sen gick hon en vända i trädgården, plockade blommor, både för att sätta i vas och att sätta på kyrkogården. Far kanske sopade på gården eller räfsade i den fyrkant mitt på gården som inte var kullerstensbelagd. Jag kunde höra, och kan fortfarande höra, när tant Mia på lördagseftermiddagen räfsade deras gårdsplan, hundra meter bort. Deras gård hade singel. Krrr, krrr, krrr…… och sen kom helgmålsringningen från Genarps och Gödelövs kyrkor.
 
Att göra rent och sätta blommor på kyrkogården var en viktig del i lördagssysslorna. Det där tog ju vi töser över så småningom. Först Karin och när hon flyttade föll det på min lott. Roligast var det när när vi hade dahlior i augusti-september. Då lade vi dahliorna i olika färger och formationer, oftast kors, på kullarna av murgröna där mina morföräldrar och moster Hanna vilar. På Gödelövs kyrkogård där min farmor och hennes föräldrar är begravda satte vi sällan buketter men far brukade plantera penséer där som behövde vattnas.
 
Sysslorna med djuren var de samma alla dagar men annars var söndagarna arbetsfria. Det var en känsla av ro som jag har burit med mig men efterhand som vuxenlivet gjorde intrång blev det svårare att förverkliga. Kanske kunde inte min mor alltid känna vila och söndagsro men hon lyckades att förmedla den.

Högmässan var klockan elva och det var inte många söndagar som Olof och Karolina missade den. Tror inte att far deltog på 30-talet men efterhand som han fick uppdrag i kommunen blev han också engagerad i kyrkan. Finklädda gick de längs vägen där pilallén sträckte sig mot byn. Vid korset försvann de mot kyrkan. Paraply och buttiner när det regnade. Väl hemkomna satte far sig på köksstolen, knöt av sig skor och slips och mor satte på sig förklädet och började laga sås till middagen som hon hade förberett. Potatisen skalad och steken eller kycklingen färdig i ugnen med ugnsluckan på glänt. Konserverade päron eller äpple till efterrätt. Hallon på sommaren och äppelkakor när äpplen kom på hösten. Äpplen från husmodersäppelträdet. Det trädet som gjorde att det alltid var så mörkt i drängkammare och yttersta köket. Trots att mor pratade lyriskt om de goda husmodersäpplena så ville hon ändå att trädet skulle ”väck”. Då fick vi istället ett Transparent Blanche, längst ner i hallonlandet.

IH bok

Efter middagen hägrade förstås middagssömnen för mor och far. Klara minnen från söndagar har jag inte förrän i 8-10-årsåldern. Karin, då 15-16 år hade sina intressen som inte innefattade att leka med lillasyster. Så jag pysslade en hel del för mig själv. Sydde, stickade och virkade, lekte med pappersdockor, ”stycke” (bokmärken) och läste! När jag väl lärt mig läsa läste jag böcker som jag lånat på biblioteket. Till jul och födelsedagar  fanns det alltid en bok i present. När jag kom upp i tonåren fick jag alltid fina böcker av Karin.

Ibland spändes Maja, en av våra hästar, för scharabangen (ja, vi kallade den så men det var snarare en promenadvagn). Vi åkte oftast till Stubbarp och packade upp kaffekorgen i en solig glänta. Termos hade vi inte så kaffekannan var insvept i en yllesjal. Om saften var slut fick vi dricka lemonad. Vi behövde ingen kapsylöppnare, flaskan hade en metallkapsyl med en ”flärp” som man drog i för att öppna.

En gång fick jag åka med far i scharabangen till Wall i Veberöd. Han hade hingst och vår häst skulle betäckas. Jag var inte gammal och visste förstås inte varför vi var där. Men jag har en bild på näthinnan av hästarna i hagen och kunde inte förstå varför de lät Walls häst hoppa på vår Sara. Jag satt inne i ett stort mörkt rum vid ett bord som hade stenskiva. Tror inte att jag vågade fråga om någonting.

Scharabang

 Påsk

Påsken var rolig när väl långfredagen var över. Men den var lång för allvaret fanns där. Mor klädde sig i den svarta georgetteklänningen med de många, klädda knapparna. Ja, i alla fall när hon gick till kyrkan. Sen var det en stilla eftermiddag. Inte sy, inte sticka, nej, inte använda något som kunde påminna om Jesu lidande på korset. Helst skulle man inte använda telefonen heller. Efterhand blev det lättsammare men det jag beskriver är 40-talet.

Eftersom vi inte hade får så blev det inget påskalamm utan mor lagade mat av det som fanns på gården. Det var grisar, höns eller kycklingar. Hönsen värpte bra på våren så påskägg hade vi alltid, som ofta målades eller färgades med lökskal vid kokningen. Till äggen löksill och glasmästarsill, som var tillredda av den hemsaltade sillen. Ansjovis och sardiner, köpta i lantmannaaffären, fanns kanske också på påskaftonsbordet. Jag minns inte något stort och glatt firande av påskafton, men helgkänslan fanns. Fastlagsriset hade slagit ut och grönskade i kapp med de färgglada fjädrarna. Ibland hade mor sparat på äggskal som hon hade hängt i riset. Gav hon sig tid så blåste hon ut ägginnehållet när hon bakade. Det hela äggskalet blev gratis påskpynt!

Pingst

När pingsten gjorde sitt intåg skulle helst husen vara kalkade och trädgården i ordning. Under hängasken blommade liljekonvaljerna. Men inte utan mors idoga lukande av ”skoukålen”  (kirskålen) som kom smygande in i trädgården från gropen utanför. Gångarna runt gräsplanen var krattade och perennerna började att spira i ”kvarteren”. Inramade av ljusgula och rosaröda ”hanakammar” (primulor). Fruktträden knoppades, i ”syrenernas tid och gullregnens månad”. I häckplanteringen mot vägen fanns  dessa buskar, liksom snöboll och jersmin.

Jag tror nästan att vårstädningen också skulle vara klar till pingst, liksom klädernas luftning och ans. Ett klädstreck drogs från trädgårdsdörren till päronträdet och på mitten sattes en tjyva (hötjuga) för att inte strecket skulle sacka för tyngden av vinterrockar. Nu hör det till saken att det var inte bara mors och fars rockar utan också en del som hade tillhört min morfar. Den långa stegen togs fram och placerades på två bockar på gräsmattan. Sängkläderna bestående av fjäderkuddar och fjäderdynor, tagelmadrasser och sticktäcke bars ut och lades på stegen som fungerade som piskställning. Det var alltid roligt att komma hem från skolan och kunna leka under sängkläderna som låg på stegen.

Till vårstädningen hade vi oftast hjälp av Anna på Fridhem. Anna var en fröken som hade följt med sin husmor från en gård i Lyngby till ett hus  i Genarp. Anna hjälpte oss också med betorna, hackade, gallrade och hackade igen. Det hände att jag hälsade på henne i betstycket och ville rida på hennes rygg när hon kröp och gallrade, men det var med bister uppsyn hon välte av mig. Kan jag väl förstå i dag, raderna var långa, men då tyckte jag att hon var lite stingslig. Vad jag inte visste då var att jag skulle gifta mig med  Annas systerson!

När allt var klart med fönstertvätt och gardintvätt, mattpiskning, golvtvätt och boning och möblerna putsade, ja, då hade det gått en vecka och vi var klara att fira pingst. Med kyckling på menyn. Det var så gott!  De små fjuniga kycklingarna som vi fött upp sen i mars var nu färdiga för grytan. Knappt så stora som de grillade vi köper i dag. Serverad med färskpotatis, gräddsås och pressgurka. Kycklingarna som vi hade skulle växa upp till  värphöns men  vi hade beställt ett antal tuppkycklingar extra för att kunna använda till middagsmat.  Nu var deras liv till ända. En eller två fångades in, bedövades med ett slag i huggkubben och nackades med bestämd och säker hand. Min mors! Skållvattnet sattes på, kycklingen skållades för att fjädrarna skulle lossna lättare när man plockade. Sen rödsprit som tändes på i ett gammalt, rostigt lock och de sista fina fjunen sveddes bort. Urtagning av inälvorna och i krävan kunde man se de hela kornen efter kycklingens sista måltid. Det roligaste var när jag fick ta hand om slutproceduren, tvättning i tvål och vatten. Tror jag lekte att det var en baby! Slaktproceduren var inte bara till pingst och midsommar. Då och då rönte en gammal höna samma öde under hela året och nästan alltid var det mor som skötte slakten. Tror nästan att hon var bäst lämpad.

Midsommar

Midsommartid, jag känner doften av hö. Slåttermaskinen förspänd av hästarna Maja och Sara, det metalliska rasslandet, fars ptrro om något var ivägen för kniven. Det kunde vara en katt, en hare eller ett fasanrede. Det ville till att hästarna var lugna, slåtterkniven var skoningslös. Och jag skulle förstås hålla mig på behörigt avstånd om jag kom med kaffekorg eller skulle plocka blommor vid vägkanten För det var väl det jag gjorde när det fanns sådan mångfald av  baldersbrå och vallmo. Blåklint växte i rågen på den lätta jorden som gränsade till Eksvång. Ogräsbekämpningen hade inte nått sådana höjder som i dag. Minns när vi några år odlade rödklöver som utsädesodling. Och fältet var vitt av baldersbrå vars frö är svåra att rensa från klöverfrö. Då drog vi baldersbråplantorna för hand. Var kanske 12 år när det roliga arbetet dök upp. Midsommarstång har jag inget barndomsminne  av.  Men blåklint och prästkragar, klöver och timotej blev det fina buketter av. Och det hände nog att jag band en krans som fick ligga på en tallrik med vatten på köksbordet. Till midsommardagens middag  serverades  samma typ av kyckling som på pingstdagen.

Allhelgonatid och Mårten

Plogtiltorna vändes upp en efter en. Far bakom plogen med de stora stövlarna på, händerna på ploghandtagen och tömmarna runt midjan. Fåra upp och fåra ner. Han fick en paus i plöjningen när jag kom med eftermiddagskaffet. Kan höra mors röst: ”Ah, vill du va´ snäll och springa ut ti far med kaffet”. Allhelgonadagen var det viktigt att löven var borta från gravarna på kyrkogården och att en vit krysantemum var planterad vid gravstenen. Den riktigt vita blomman lyste upp nästan som de gravljus som ofta sätts i dag och mors svarta georgetteklänning kom på igen!

Minns nästan bara en Mårtensafton. Det var det året som vi själv hade fött upp gäss. En hade jag döpt till Pelle. Det var min gås och när jag passade de fyra gässen så var det Pelle som fick det bästa. Mor hade ju talat om för mig att han skulle inte få leva längre än till Mårtensafton så jag var beredd på det. Jag kan inte minnas att det var särskilt traumatiskt. Det jag minns var att fars släktingar var bjudna på mårtensmiddag, kan se precis var jag satt vid middagsbordet och att jag passade gåsfatet vidare. När jag bara åt sås och potatis kom det förstående léenden från gästerna. Insvepta i smörgåspapper med texten: ”Pelles fjädrar, 1948”, hittade jag gåspennorna när vi skulle sälja gården.

Inger Hansson , född 1938 Skåne

”Jag har skrivit om min uppväxt för att visa mina barn och barnbarn på den stora förändring som skett. Min svärdotter sa att det var som att komma in i en annan värld och det kan hon ha rätt i.”

Hur firade ni?

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *