Afbild

Festligt för förkloka

113. Finservisen i kras

Berättat av Olle Slätter

Hur de starka behandlade de svaga – Den första julafton som jag minns.

Ida född 1889, död 1951.

Ida, en kusin till Mamma hade varit sjuklig i hela sitt liv. Trots att hon var ung hamnade hon tidigt på ålderdomshemmet i socknen. Hon vantrivdes där och grät hela tiden, sade personalen. Hon ville gärna bo hos oss. Hon var inte svår att ha hos sig, men hon gjorde inte någonting. Inte ens en tesked tog hon fram åt sig för att äta med om det fattades på bordet men såg frisk ut. Ida kom till oss redan 1935, var då 46 år och hon bodde hos oss i stort sett hela tiden fram till 1951.

Hon tvångsförflyttades flera gånger tillbaka till ålderdomshemmet av kommunpampen och socknens distriktssköterska för att Pappa krävde att hon skulle få sin pension, men pampen ansåg att kommunen skulle ha den för kostnader som hon förorsakat kommunen. Plötsligt stod Ida igen utanför vår dörr. Vi barn var inte ensamma då Far o Mor lämnade huset. Tack vare detta hade de en del nytta av enne trots att de fick passa på henne, bädda hennes säng och tvätta henne. Ida hade fått pension. Det var nog inte många kronor och räckte säkert knappast till maten ens. Kommunpamparna och fattigvårdsstyrelsens ordförande i socknen bestämde att Idas pension skulle gå till kommunens verksamhet trots att hon bodde hos oss. Pappa bråkade om detta och Lindvall som var verksam i arbetarkommun engagerade sig i ärendet. Kommunpampen var högerman, så det var ju ett roligt uppdrag för Lindvall, som var socialdemokrat, att tampas med honom. Pampen gav inte efter för trycket trots att ärendet var följetong i ortens tidningar. Speciellt Östgöten som var ”arbetarnas” tidning skrev mycket om det. Pappa hade tidningsurklipp men vart de tagit vägen vet jag inte. Det borde ha varit 1938. Den energiske kan kolla i tidningen. Jag har förståelse för Pampen då jag ser att det kom inte in många kronor i skatt. Att högermän hade så ansvarsfulla positioner i ett samhälle där majoriteten röstade på socialdemokrater är förvånande.

En julafton, då det snöat mycket, åkte distriktssköterskan och Pampen från kommunen, till Holmen, som egentligen hette något annat, för att hämta Ida. Jag minns att det var på kvällen. Julaftonskvällen alltså, när Pappa var ute i ladugården för sista gången den dagen, var det som de kom. Det var någon kilometer från stora vägen som de fick pulsa i den oplogade snön för att komma till oss. Det blev stor uppståndelse. Ida vägrade absolut att följa med. De jagade henne runt i huset. Mamma hade dukat julbord i köket, med finservisen från finrummet, för hon väntade in Pappa och vi skulle äta julaftonsmiddag. Under den livliga jakten runt i huset så rundade man köksbordet och någon tog tag i duken för att kunna ta svängen fortare. Finservisen, skinkan och den hemgjorda juldrickan, det var enbärsdricka gjord som svagdricka, och allt det andra hamnade på golvet och det mesta porslinet gick sönder. Ida fortsatte in i rummet och försökte gömma sig bakom julgranen som stjälpte med de levande brinnande ljusen som Mamma just tänt när de kom utanför dörren. Hon trodde att det var Pappa som hon hörde när någon sopade av sig snön utanför dörren.

Nu efter kalabaliken kom Pappa in. Han kunde bli upprörd och det blev han nu. Först gällde det att släcka de ljus som fortfarande brann. Några större brandskador hann det inte bli. Sedan körde Pappa gästerna våldsamt på dörren och sprang efter dem en bit i den djupa snön. På vägen tillbaka hittade han en kvinnostövel i snön. Den tog han med in och gömde i skafferiet för han förstod ju att distriktssköterskan tappat den under flykten och att de skulle komma tillbaka för att hämta den, när de trodde att pappas ilska hade lagt sig. Mycket riktigt kom de tillbaka. Mannen var kommunalpamp i samhället och han var ganska stöddig nu. En sån fattig stackare som pappa fick inte sätta sig upp emot honom, men pappas ilska hade inte lagt sig. Pappa trotsade överheten och fick tag i en barkspade som stod vid dörren. Vi använde den för att hacka bort is med på trappan. Med den körde han iväg kommunalgubben ännu en gång. När han kom tillbaka var distriktssköterskan tillbaka inne i köket och letade efter stöveln. Hon hade väl gömt sig bakom knuten och passade på att smita in då pappa jagade iväg mannen. Då kom verktyget väl till pass igen och han körde även iväg distriktssköterskan med barkspaden en gång till. Någon stövel fick de inte med sig den gången.

Så småningom efter många turer och efter Lindvalls kontakt med advokater i avsikt att stämma dem för hemfridsbrott fick vi en viss ersättning för det som gått sönder. Om det blev rättegång eller en uppgörelse i godo vet jag inte. Troligtvis var jag tre år, kanske fyra vid det här tillfället, men jag minns ändå mycket väl Ida sittande bakom den stjälpa julgranen. Det var säkert inte så enkelt att ta sig tillbaka ner till vägen i strumplästen, och man kan gissa att den riktiga julstämningen hade lite svårt att infinna sig i det lilla torpstället Holmen den julen. Enligt vad Pappa berättat stod det mycket i Östgöten om detta. Det är aldrig lätt att vara fattig, varken nu eller tidigare men jag hoppas att det är lättare i dag att gå till socialen för att få hjälp, än vad det var under trettio och fyrtiotalet och tidigare. Ida bodde hos oss största delen av mitt liv från 1935 ända till hon tragiskt fick sluta efter att hon av hälsoskäl inte kunde vara hos oss längre 1951. Flyttade man henne tidigare då rymde hon tillbaka till oss.

Min faster Gunhild hade det mycket fattigt. Hennes man Alrik var sjuklig. Pampen som var handlare i samhället hade hand om utdelning av pengar till fattiga och behövande, det var märkligt eftersom det var socialdemokratisk majoritet. Kontoret låg innanför affären. Om de som fått ”sociala” pengar av honom inte handlade upp dem i hans affär innan de gick hem så kände de hjälpbehövande att han ansåg att de inte behövde pengarna. Som jag skrev tidigare, det kom inte in mycket skatt, var skulle Pampen ta pengar? När man funderar på varifrån kommunen fick sina inkomster då kan man förstås förstå att de som hade ansvaret var försiktiga med att dela ut pengar. Från dem som jag kände kom det väl inte in många kronor i skatt därför att det var mest fattiga människor. I mina böcker har jag berättat att Pappa tjänade så lite så att taxeringsnämndes ordförande hjälpte Pappa att ”hitta på” inkomster att uppge för att Pappa inte skulle bli sköntaxerad. De skrev att Pappa arbetat åt virkeshandlare Dalkvist och fått pengar av honom och Pappa fick skatta för pengar som han inte hade förtjänat. Dalkvist var alltid hjälpsam då Pappa behövde hjälp, men pengar fick han förstås inte. Vi träffade Dalkvist vid Vägstorp en dag. Pappa sa väl att det var knapert med pengar. Då slet Dalkvist upp sin stora virkeshandlarplånbok fylld med sedlar och visade Pappa och sa ”kommer du ihåg hur de såg ut”? Detta var under de sämsta åren under kriget, sen blev det bättre.

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *