Afbild

Festligt för förkloka

28. Julgrisen

Julförberedelser. Slakten 

En tidig morgon i början av december fick julgrisen röna sitt öde. Dagen innan hade tråget där grisen skulle skållas hämtats, bord hade riggats upp, kanske var det en gammal dörr som lagts på två bockar och placerats i logporten där det också hade monterats en extra lampa. Bråttom att få ut mjölkkannan på mjölkbordet, slaktaren skulle  komma klockan sju. Vattnet i den inmurade grytan i yttersta köket ångade. Förutom slaktaren en man till hjälp. Grisen var tung. Nu fick inga töser vara med och titta. Men ljudet kunde inte dämpas. Grisens viande när den fördes från stian till slaktplatsen ekade mellan husen. Sen ett skott och mor,eller kanske var det far, var på plats med trävispen för att  ta emot blodet i den galvaniserade mjölkspannen. Grisen vältes ner i tråget och far hämtade vattnet från grytan och hällde över.  Ångan från både blod och skållvatten fyllde luften i den kyliga morgonen där ljuset från den starka lampan skar igenom mörkret. Grisen skrapades, skars upp och inälvorna (”räntan”) vällde ut i trätråget,  det vi kallade ”dräftatråget”.  Griskroppen hängdes upp i logporten och svalnade under förmiddagen. Alla var lättade och det var dags för ”slaktesupen”.

När den sen var styckad var tant Hilda på plats i ”yttersta köket”, eller Celia eller Anna. Tränk och hjälpte mor med rengöring av fjälster, malning till köttfärs, korvstoppning, blodkorv, sylta mm. mm. Det tog väl en vecka innan allt var i ordning. Fjälsterna tömdes. Som barn tyckte jag förstås att det var rätt roligt men mors min var lite ansträngd. Hon frynte och frustade fy och pi och tyckte innerst inne att vi kunde köpa färdiga fjälster i köttaffären. Men hon var van att allt skulle tas till vara. När tarmarna var tömda vände vi dem över ett ”horn” , en fem centimeters bit av ett kohorn. Och sen skrapade vi dem med en bordskniv så att tarmluddet kom bort. Det gällde att vara lätt på handen så man inte  råkade göra  hål på dem. När de var renskrapade och tvättade så var de klara att stoppa korvsmeten i.

Syltan. Huvudet koktes och kinderna skrapades ur. Feta fläskbitar koktes med. Och så samma oro varje gång: ”Men den blir ju rent för fet! Vi skulle behöva kalv, men det är ju så dyrt…. nä, Inger, nu får du cykla ner till slaktaren och köpa ett kilo kalvbog”. Och så ringde mor till slaktaren och frågade om han hade något kalvkött som hon kunde använda till syltan och jag cyklade dit och hämtade. Men den blev rätt fet ändå!

Inger Hansson 76 år. Född 1938, Skåne

Känner någon av er igen ovanstående?

Share by


Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *