Afbild

Festligt för förkloka

15. Luffare efterkrigstid

1945 var kriget slut och jag var sju år. Jag minns dagen i maj när klockorna ringde i bygdens kyrkor. Mor släppte vad hon hade för händer och vi satte oss på kökstrappan. Mor såg rörd och lättad ut. Far hade varit inkallad i början av 40-talet. Jag har inget minne av detta mer än att det fanns ett brev som min storasyster, 7-8 år, hade skrivit till honom ”den gule källingen har sänkt sig i bronnen men vi kan dricka vannet……”

Det jag också kommer ihåg är att min syster och jag sprang ner i ängen och letade efter staniolpapper. Detta  släpptes ner av amerikanska och engelska flygplan som var på väg till Tyskland. Allt för att störa radarn och inte bli upptäckta. Att det var krig i världen förstod jag inte.

Vi hade aldrig fattigt men heller inte överflöd. Det hände att det kom, man kan nog kalla dem gårdfarihandlare, människor på cykel som stannade till. Ibland hade de något att sälja, antingen en vara eller en tjänst. Men ibland var det bara luffare. Mor kanske inte köpte något, men de fick  ofta något att äta. Mjölk och smörgås med kokt fläsk eller rökad korv på. Lite kusligt var det, när det kom skärslipare. Det var vagabonder, som drog från by till by och sov där det gavs plats. De hade sitt slipaggregat på pakethållaren och  fick slipa en eller två köksknivar för ett par kronor.  De hade inga stora anspråk utan fick oftast sova i stallet. Det var samma skärslipare som kom tillbaka år efter år. Särskilt en höll ut länge. Han kallades ”rabbe-Måns”, hade visst försörjt sig genom att sälja ”rabbor” (kålrötter). När han satt i köket och väntade på en sup, tog han fram en liten flaska med något som påminde om Hoffmans hjärtstyrkande droppar. Droppade i supen som värmde honom gott och sen berättade han sina skrönor, innan far följde honom till stallet.

En höstkväll på 50-talet, när mor och jag var ensamma hemma, fick vi besök av tre överförfriskade luffare. Det började så försiktigt med en. Han knackade på och undrade om han fick sova i stallet. Det var ju inte så ovanligt, så mor följde honom till stallet. Efter en stund knackade det igen och ytterligare en man på lite vingliga ben ville ha sovplats. Det fick han och mor sa: ”Nu är ni väl inte fler” och de bedyrade ”snälla frun” att det var de inte. Men när den tredje kom, tog mor resolut brödkaveln bakom ryggen och vi följdes åt ut i stallet. För att höra de två första förklara att den tredje var helt okänd för dem. Brödkaveln behövdes inte och på morgonen hade alla tre försvunnit!

En seriös gårdfarihandlare i kortvaror, som det hette, kom regelbundet en gång om året. I en vinröd PV 444 kom han körande från Göingebygden. Från bilens bagageutrymme lyfte han ut en i mina ögon jättestor koffert vars innehåll han presenterade för mor i köket. Det var rosa trikålinnen, rosa underbyxor med gummiband i benen, mönstrade nattskjortor i silkeflanell. Och mor, som titulerades frun, köpte det hon behövde.

Under kriget och fram till 1951 var vissa varor ransonerade. Man måste lämna kuponger på  kaffe, socker och tobak när man handlade. Andra varor var också ransonerade, men jag kommer bara ihåg dessa. När jag blev så stor att jag fick cykla, cyklade jag till kristidsnämndens ordförande och hämtade ransoneringskort.

Vi åkte någon gång om året med buss till Lund och hälsade på mors f.d. arbetskamrat, Helga Källgren. Hon var nu husföreståndarinna, men titulerades också trotjänarinna, hos fru Kuylenstierna, hos vilken båda hade varit anställda på sent 20-tal. Vi hade kassarna fulla. Jag minns egentligen inte mer än ägg men det fanns nog andra godbitar också, som tacksamt togs emot. Det var kristid, som också var märkbar hos dem. Minns att vi bjöds på mat i det stora vita köket och uppmanades att äta bra med potatis, – ät bra med potatis – sa Helga flera gånger. Potatis var ju billig mat. Mor fick ju också träffa hennes nåd, ”nådan”. En liten stund fick jag komma in i salongen, så ”nådan” fick se mors flicka. Jag minns rummet, högt i tak, små runda bord med silkesdukar på, ett piano som var belamrat med fotografi av hennes barn och barnbarn och så ”nådan ”själv i en karmstol, hjärtligt pratandes om hur förtjuusande roligt det var att se oss. När jag hade nigit djupt och tagit i hand fick jag gå ut i köket igen. Jag fick hålla den strävhåriga taxen sällskap.

Vi hade ingen bil men fick ibland skjuts av våra grannar. När Sveriges första motorväg invigdes 1953, den mellan Malmö och Lund, fick vi en spännande tur på denna breda autostrada, ”stradan”.

Inger Hansson född 1938, Skåne

Har du minnen från efterkrigstiden?

Dela gärna med dig nedan.

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *