Afbild

Festligt för förkloka

5. Mormors minnen

Mor tog ensam hand om oss (tre barn) och min mormor som satt värkbruten på en stol i 11 år. Barnomsorg, äldreomsorg och skyddsnät var ju inte mycket att tala om på den tiden, det var till att kämpa. När mormor dog flyttade mor och vi barn till ett litet hus som var delat mitt itu. I den andra delen bodde en annan familj. Vi hade 1 rum och kök. Det enda rummet användes som sovrum, matsal och salong. Vi hade en liten trädgård med pump och utedass. På vintern fick man borsta bort snön innan man kunde sätta sig och torka sig fick man göra med tidningspapper, så man hade hela ”Arbetet” (tidning) där bag (mormor skrattar). I köket fanns en vedeldad spis och en lucka ner till matkällaren, kylskåp fanns inte. På sommaren sov vi på vinden för att få mer utrymme, där var för kallt på vintern. Mor låg i en utdragsharmonika i köket och jag delade säng med min syster tills hon gifte sig. En gång när en god vän sov över lade vi strykjärnet i utdragssoffan för vi frös så mycket. Alla fick hjälpas åt med hushållssysslorna. Vi fick bland annat gå ut med aska från spisen/ugnen och hämta vatten ur brunnen. På bilden syns vi på trappen, jag är flickan till vänster.

En gång skulle jag gå och handla åt mor. När jag handlat allt var där 1 öre över. Jag köpte två ½-öresbitar (som två små rutor Marabou) för dem och ni kan tro att jag fick en utskällning av mor. Sådana utsvävningar fanns det bara inte utrymme för! På kvällarna lekte vi väl lite med dockor, asade dem i en skokartong med snöre, det dög fint som dockvagn. En gång hittade vi en död fågel som vi ville ge en fin begravning. Vi la en lase (liten tygbit) i en skokartong, smorde in fågeln i vaselin, grävde ner lådan och hade en liten ceremoni. Men då blev vi osäkra. Var fågeln verkligen död? Vi var helt enkelt tvungna att gäva upp den igen. Den var död och har nu vilat fint i över 85 år.

Jag gick till skolan, den började kl. 08.00 med att alla stod upp. Vi sjöng ”Min klara sol går åter upp” till orgel och satt i en rad av gammaldags skolbänkar. Läraren var inte snäll. Om man inte kunde svara sa det bara ”Pang!”, så fick man en lavett så att alla fingrarna satt på kinden. Ush! Det var alldeles tyst och vi hade många förbud. Vi hade en skamvrå, det hette att ”stå i krogen” (skånska för kroken, hörn), men jag var inte framfusig. Vi fick lära oss att skriva med bläck, och det var svårt må du tro. Skolan hade höga fönster och utedass. På rasterna såg man ibland hur barnen från de rigare familjerna på gårarna (gårdarna) hade delikatesser man bara såg i affären. Saltkött och gurka. Själv flyttade man runt sitt pålägg på hela mackan och innan dess var den inlindad i affärspapper. Läxorna var att lära sig psalmer utantill. Jag läste och läste men det var rena plågan. Jag slutade skolan när jag var 13 och började jobba som hushållerska.

Min första anställning var hos Adlers, då var jag 14 år och tjänade 25 kr/mån. De var tyskar och kunde inte svenska så jag fick lära mig. De var bara två personer i hushållet och ändå fick jag jobba från 07.00 på morgonen till 19.00 på kvällen. Jag fick bona golv och tvätta fönster. Skura, torka, vaxa, torka, polera, bona skura och vaxa. Jag höll på att slita upp golven ju, vilket jädra system egentligen, men de var snälla. En jul fick jag choklad av dem. En chokladklocka som jag la upp på vinden för att jag inte nämndes äta den. Där låg den tills den blev vid (vit)! Det var andra tider det. Jag var där i sju år. Sen har jag kröbed (krupit) runt på alla gårar, på frusna bedefält. Hackat o gallrat o tatt opp bedor (betor). Raderna var så långa att man ente såg ennen (slutet). Man fick ju ha till hyran uppå hösten. O jag mår illa bara jag hör ordet beda. Ente konstigt att ja har sleded opp mina knän.

Sen blev det skift på väveriet, 05-14 eller 14-22. Jag och min bästa vän sa varje dag på väg hem ”Vi slutar ”. Jag tror att jag stannade 17 år. När jag hade träffat morfar startade vi kiosken ”Korvaludan” som blev väldigt populär. Folk vallfärdade från Lund och alla orter runtomkring, för vi hade så go mos och var väl trevliga. Jag var liksom allas ”extramor”. Kiosken hade vi i många år. På äldre dar jobbade jag i ett storkök som lagade mat till flera hundra fabriksanställda. Jag glömmer aldrig när jag kokt bönor en gång och någon kom fram och frågade ”Vem har gjort bönor idag?” Jag trodde jag skulle få skäll men di hade aldrig fåed så goa bönor. De andra stod med mått till en 150 kilosgryda, jag tog en spann med sirap och hällde rakt ner, annars hade jag kanske ståed där ennu.

 

Inga-Lisa Jensen 92 år. Född 1922 i Lackalänga Skåne

Emely Christensson, 29 år, Lund.

 

Har någon av er köpt korv av Jensens i Furulund?

 

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *