Afbild

Festligt för förkloka

80. Smygbad o. busblomma

Mina barnbarn har ingen aning om hur det var för mig när jag var liten.  Därför vill jag berätta mina minnen av tiden 1939-1945.

Jag föddes 1 månad och 24 dagar efter Tysklands invasion av Polen, som var den 1 september 1939.  Mina första minnen av kriget var när jag var omkring 4-5 år. Vi bodde på Sofielundsvägen 48 i Malmö, på fjärde våningen. På kvällarna kunde jag se hur det spelade ett ljus på himlen. Det var skarpa lampor som riktades mot himlen för att kunna se om det kom några flygplan in över staden. Då rullade min far ner en mörkläggningsgardin för fönstren, för att inget ljus skulle tränga ut.  Annars kunde flygplan se ljuset och sikta in sig för att bomba hos oss. Nu var det inte några bombningar i Malmö, men vid ett tillfälle tappade ett flygplan en bomb, som turligt nog inte kreverade, i Slottsparken.

Min far var inkallad militär under många månader i taget. Han kom hem på permission och jag väntade länge på honom efter att mor hade sagt att han skulle komma hem. En gång hade jag fått en påse karameller och då sa mor till mig att spara några karameller till far när han skulle komma hem. Jag sög och sög på karamellerna och när det var ett par stycken kvar sa jag ”ska far ha”. Men sötsuget var för stort så när jag hade en karamell kvar bet jag av hälften och sa ”ska far ha”. Men då sa mor ”du kan äta den själv, för far kommer inte hem förrän nästa vecka”

När jag var 1½ år blev min mor och jag evakuerade till Växjö, där min moster Karin bodde. Det var för farligt att bo kvar i Malmö. Jag kommer inte ihåg hur det var i Växjö, men jag har ett kort där vi sitter fridfullt på en filt i skogen, mor, jag, moster Karin och min kusin Erik.  Troligen var det säkrare att vara i Småland än i Malmö.

Vintern 1942 var ovanligt sträng. Det var mycket snö och kallt. Vi fick åka sparkstötting i Malmö för att komma från oss till Farmor o Farfar på Falsterbogatan. Det var inte sandat på gatorna, så sparken gick lätt på det isiga underlaget. Jag satt påbyltad och mor sparkade med mig och sjöng för att jag inte skulle somna. Det tog omkring 15 minuter att åka den biten.

Den 10 maj 1944  fick jag en lillebror, Bengt. Jag minns att jag stod utanför dörren till det stora fyravåningshuset och väntade på att mor och far skulle komma hem med babyn. Jag hade tagits omhand av tant Karin, som bodde i vår trappuppgång, medan mor var på BB. Tant Karin hade inga barn, men hon tog ofta hand om mig. Jag hade klänning och vita knästrumpor och svarta lackskor. Jag kan än i dag känna hur jag står och ser på mina skor och tycker att jag är så fin, när taxin kommer med mina föräldrar.  När vi hade kommit upp i lägenheten började Bengt skrika. Då tyckte jag att mor och far gott kunde lämna tillbaka honom på sjukhuset, för det var ju inget roligt med en lillebror, som bara skrek. Jag hade nog tänkt mig att kunna leka med honom så snart han kommit hem.

Vi fick inte varmvatten mer än på fredagarna och därför fick vi smygbada nere i tvättstugan när mor hade tvättdag. När mor tvättade brukade hon och tant Karin tvätta tillsammans och fick på så vis 2 dagar på sig med tvätten. I tvättstugan fanns en jättestor maskin för tvätt och en centrifug, där man kunde få tvätten torktorr. När vi smygbadade drog mor för mörkläggningsgardinerna i tvättstugan. Det var spännande.

Jag måste berätta hur det gick till när mor o Karin tvättade. Först bar de ner tvätten runt hörnet, till tvättstugan, som låg i källaren på baksidan av vårt stora hus. När det hade tvättat och centrifugerat bar de upp den tunga tvätten runt hörnet till torkvinden över fjärde våningen. När tvätten var torr hämtades den ner och sen gick man runt andra hörnet av huset ner i Mangelboden, där man manglade alla lakan och dukar. Det var en jättestor mangel av tung marmor. Man rullade lakanen och dukarna runt stora stockar 1½ meter långa och så lade man dem mellan mangelns marmorvalsar. Det var mycket farligt att vara med i mangelboden, så jag fick sitta still på en stol hela tiden medan mor och Karin  manglade tvätten.

Jag bodde i ett kvarter med 2 stora hus, där det fanns en gårdskarl, som hade hand om eldningen i huset. En dag hade han slagit ihjäl en stor råtta och det såg vi ungar och följde med honom ner i pannrummet och såg hur han slängde in råttan i den stora pannan. På kvällen ville jag inte somna, för jag trodde det fanns en råtta under sängen. Men Far förklarade att råttor inte kan komma så högt upp som på fjärde våningen.

Vi lekte mycket på vår gård när jag var liten. Bland annat lekte vi krig, även om vi inte visste så mycket vad krig var. Pojkarna slogs med svärd och flickorna fick vara sjukvårdare och plåstra om ”soldaterna”.  Vi dansade också danslekar på gården. En var ”Bro, bro breja..” Där håller 2 st. sina händer ihop, som en bro, så att resten av de dansande kan krypa under. Sen fångar man den som kommer sist ”ingen slipper här fram förrän han yppar sin älskades namn” när visan tar slut och så får den personen säga sin älskades namn. Det var mycket fnitter när man skulle säga vem det var.

På gården fanns en sandlåda och ett bollplank. Vi kastade mycket med små bollar, mest med 2 bollar. Då skulle man kasta upp en boll mot planket och fånga när den kom ner, samtidigt som man kastade upp den andra bollen. Det var olika hur man kastade bollarna. Ibland skulle bollen kastas under ett böjt ben, ibland bakom ryggen och sen träffa planket. Pojkarna sparkade fotboll på gräsmattan, och flickorna stod på händer mot en vägg. Vi var  omkring 30-40 barn på gården, i olika åldrar, så det fanns alltid någon att leka med.

Mor har berättat att jag en dag kom hem med lite småslantar 1-2 och 5-öringar. Hon undrade hur jag hade fått dem. Jo, jag hade sålt blommor, som jag plockade i ett koloniområde mitt emot där vi bodde och sålt till fruarna i vår trappuppgång. Jag var också väldigt glad för godis och det fanns en kiosk på andra sidan gatan där vi bodde. Jag hade inga pengar, men de stora barnen sålde majblommor och då kom jag på att jag kunde sälja min majblomma (som mor hade köpt till mig). Jag neg vackert och sa att det var den sista jag hade, sen kutade jag över gatan till kiosken och fick en slickepinne.

Under kriget 1939-1945 hade nästan alla varor varit ransonerade. Man hade särskilda ransoneringskort med små märken, som man skulle lämna när man handlade. Det var märken för kött, ost, frukt, specierier och ägg. Det fanns också kuponger för restauranger och eftersom det var ont om mat, så var vi på restaurang och åt några gånger. När kriget var slut kasserades ransoneringskupongerna. De enda som var kvar var för kaffe.  En dag kom mor och sa:  Nu har det kommit bananer, Barbro.  Jaha, tänkte jag, vad är det? Jag fick följa med mor till speciriaffären på hörnet och satt utanför och väntade på mor, som fick stå i en lång kö för att köpa bananer. Jag var väldigt spänd på hur det skulle smaka med banan. Men jag blev verkligen riktigt besviken när mor kom och gav mig en banan. Det var troligen en  övermogen banan, för den var rent ut sagt äcklig.

Bostadsrättsföreningen ordnade varje år första maj-firande. Då sjöng en kör på gården och barn och vuxna var nere och lyssnade på dem. En del äldre hängde ut genom fönstren och lyssnade. Det var alltid ett liv och kiv om att vi flickor ville ha knästrumpor på oss. Mammorna tyckte det var för kallt och flickorna sa att”alla andra har knästrumpor” och de frös inte alls. Till slut fick man efter gråten ha knästrumpor. Man frös naturligtvis, men ingen erkände att det var kallt!

Men bäst av allt var Lucia. En fru Jönsson var organisatör för vårt luciafirande. Det började redan i början av december med att vi samlades hos henne och tillverkade julpynt. Det var flätade korgar, girlanger,  garntomtar och andra saker av tändstickaskar och silkepapper.

Samtidigt som vi tillverkade julpyntet övade vi på Lucia-sångerna. Det var Sankta Lucia, Staffan var en stalledräng, Stilla Natt, Nu tändas åter juleljus och en rad andra visor som vi skulle lära oss.  På Luciadagen började vi gå med vårt lussetåg upp i trappuppgång A,  sen gick vi över vinden ner i trappuppgång B, ner i källaren och upp i trappuppgång C och så vidare tills vi slutade i trappuppgång H. Sen var det tur att gå till nästa hus med trapp- uppgång A till G. Det tog flera timmar. Jag fick vara Lucia i min trappuppgång och alla flickor fick vara Lucia i sin uppgång. Vi hade levande ljus i luciakronan och under den hade vi en blöt näsduk. När allt var över hade man fullt sjå att kamma ut stearin ur sitt långa hår.

Barbro. Född 1939 i Malmö.

Har du smygbadat?

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *