Afbild

Festligt för förkloka

82. Snöflingedans o. klippdockor

Vår familj bodde i ett ”släkthus. På övervåningen fanns min familj, mamma, pappa och två äldre bröder, jag var sladdbarn. På undervåningen min farmor, farfar, tre ogifta farbröder och en ogift faster.

Jag älskade att dansa och ibland bankade min farmor i rören, som gick mellan de två lägenheterna och ropade:” Lillan, kom ner och dansa för mig.” Det gjorde jag ju gärna.  Min faster Malla (hennes tvillingbror hette Malte!) ”lånade” mig Ibland, eftersom hon inte hade några egna barn. Jag fick följa med henne på konditori tillsammans med hennes bästa väninna, fröken Lindström. Där var det en farbror som spelade piano och jag fick alltid sockerdricka och Napoleonbakelse. Ibland gick vi till en spännande pappershandel, där jag kunde få både pappersdockor och bokmärken, mina stora passioner.  Jag behöver bara blund och tänka på detta, så får jag nostalgiska känslor. Det var också faster Malla som såg till att jag fick gå och lära mig ”plastiskt dans” för Maj Campbell på Stora Hotellet och det var hon som betalade för detta, mina föräldrar hade inte haft råd till sådana utsvävningar.

Vårt hem var inte speciellt religiöst, men aftonbön skulle man ju be och i söndagsskolan skulle man gå. Jag bodde (och bor) på Torpa och där hade vi en söndagsskola som tillhörde Svenska Missions-förbundet, i ett annex till Torpa herrgård. På söndagsmorgnarna fick jag ligga i ”sprickan”, dvs. mitt emellan mina föräldrar i deras säng och så läste min mamma för mig. När det var ”Barnen från Frostmofjället” som lästes, ville jag inte gå till söndagsskolan, den var så härligt vemodig så man fick gråta! Men det hjälpte inte, iväg skulle jag, om inte för annat än att få ett märke i min söndagsskolebok. Det är väl också många som minns negerpojken, som nickade med huvudet, när han fick en kollektpeng.

I 10-till 13-årsåldern tillhörde jag, liksom de flesta barn på Söder, scouterna i Immanuelskyrkan, Våra Flickor (VF), en ”karaktärsdanande kristlig förening”. Man fick göra prover för att erlägga brons och silvermärken och det gick ut på att ”En bra flicka klarar proven för att kunna klara sig i livet”. Jag har faktiskt den Medlemsboken kvar ännu och Medlemsförteckningen från 1949.

Mitt dilemma var, att man på denna tiden inte fick dansa om man var med i VF (eller någon församling överhuvudtaget). Det var syndigt. Ibland kolliderade våra sammankomster i VF med våra övningar inför någon uppvisning I dansgruppen. Jag minns ännu ångesten, när jag var tvungen att ljuga och hitta på någon annan orsak till att utebli från ett VF-möte av den anledningen.

Jag är flickan med korkskruvarna som tittar fram bakom de andra, mittenraden nr 5.

Min mamma sydde en dräkt åt mig inför en uppvisning på Stora Hotellet, där jag, tillsammans med en massa andra flickor, skulle vara snöflingor i en dans. Här finns ett foto på alla snöflingorna och snöflickedrottningen. Snöflingedräkten har jag fortfarande kvar. Den var också mitt barnbarn förtjust i och ville gärna ha, när vi skulle spela teater.  En annan dans minns jag särskilt väl, kanske för att jag fick vara Vårens prinsessa och dansa, samtidigt som jag strödde blommor omkring mig, med små älvor dansande runt mig.

Nu för tiden är det väl inte någon motsättning mellan dansen och kyrkan. Man dansar ju även i kyrkan. Skönt att tiderna kan förändras. En av ledarna i VF, som jag träffade i en pensionärsförening, frågade mig om jag kom ihåg vad jag svarade på hennes fråga om vad jag ville bli när jag blir stor. Jag lär ha svarat: ”Antingen missionär eller skådespelerska”.  Hur vågade jag säga det sista? Man fick ju inte gå på bio heller. Men tänkt, nu är jag nästan skådespelerska!

Gunnel

Har du lekt med klippdockor och bokmärken?

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *