Afbild

Festligt för förkloka

87. Springflicka 50-tal Gävle

Dagarna rusar förbi i vår hektiska tillvaro och vi glömmer de äldre som bär med sig fantastiska historier från deras förgångna tid. Min mormor, Harriet Högberg, 74 år, öppnar sig för mig om sitt förflutna liv som springflicka under 50-talet i Gävle. Hennes historia om barndomens tillvaro och starka band till Trödje genom åren målas upp till en tydligare bild, en historia som måste berättas.

Min mormors varma och välkommande hembär med sig en del historia från hennes förflutna. På väg in till hennes kök hänger i hallen ett fotografi från Gävle i början av 1950-talet. En kvinna med vit stor hatt kommer gående med cykel och fångar uppmärksamheten i bilden. Bakom skymtas lekande barn. Flickor som bär klänning med vit krage och rosettband i håret och pojkar i sjömansdress. En spårvagn passerar i bakgrunden, en av de sista från spårvagnstiden i Gävle som tog slut 1955, då den sista spårlinjen lades ner och stadsbussarna blev allt vanligare.Fotografiet visar hur en del av Gävle såg ut för ungefär 60 år sedan, den tid då mormor sprang runt på gatorna som springflicka.

Vi sätter oss ner vid köksbordet mitt emot varandra i hennes hemtrevliga kök. Dofter av ljuvligt hembakat fikabröd, nybryggt kaffe och en frisk vittring från blomstrande blommor i omgivningen. Mormor talar om hennes uppväxt i Hille i utkanten av Gävle i ett stort rött hus på åsen intill vattentornet. Hon berättar om hennes tidiga år i skolan då hon gick på Varva skola från årskurs 1-6.

   – Då fick man kämpa, säger hon med uppmanande ton, men tillägger att hon var duktig i skolan.

När hon var mellan 10-12 år handlade hon mat en gång i veckan till en äldre dam i byn. Hon handlade hos ”Josef Hillman”, en mindre mataffär med chark som låg nedanför skomakaren. På den tiden fanns många småbutiker runtom i Hille med försäljning av matvaror, tunnbröd och textil. Vid småcaféerna och bageriet samlades de äldre för att diskutera det senaste medan barnen sprang in och köpte fika för sin penning. Idag finns inte dessa småbutiker kvar utan de flesta har rivits och blivit bostäder eller annat såsom skomakarens hus som idag omvandlats till en modern villa. Hon berättar att hos ”Josef Hillman” lämnade man fram varulistan i disken till affärsbiträdet. Hon kom ihåg att han hade möglig korv liggandes i charken. Hennes ansikte visar en grimas av vämjelse. För tjänsten fick hon en krona i belöning och ett glas sockerdricka av den äldre damen. För pengen kunde hon sedan köpa sig en tablettask för 25 öre. Vid 12 år handlade hon också till sin familj. Mjölk köpte mormor ofta hos bonden en bit bort från huset på andra sidan åsen. Mjölken hämtade hon i en mjölkkruka tills de senare började handla det i affären.

När hon blev 13 år gick hon sitt sista skolår i sjuan där församlingsgården ligger idag som då kallades Hille skola och låg intill Hille Kyrka. Hon slutade skolan när hon var 14 år 1954. Efter hennes skoltid tog hon jobb och började arbeta som springflicka inne i staden. Hon ger ifrån sig ett skratt och påpekar hur ung hon var på den tiden när hon tog sitt första jobb.

   – Och jobb det fick jag, 50 kronor i veckan i löning. Men Gud, det var tider det, säger hon medan hon lutar sig bakåt med nostalgisk blick och tittar ut genom fönstret mot innergårdens snötäckta mark. Ett busksnår sträcker sig som en mindre inhägnad runt lägenhetens uteplats och gränsar av från grannen.

  – De pengarna gjorde man ju av med, tillägger hon efter en stund.

Hon berättar att en del av pengarna fick hon bidra med till hushållet för mat när hon var runt 15 år, så det blev inte mycket pengar över för annat såsom nöjen.

   – Och på den tiden åt man riktig husmanskost. Mamma tillagade ofta till exempel bönor med fläsk och rotmos med fläsklägg. Om pappa hade varit ute och jagat älg kunde vi äta älgstek.

I bakgrunden hörs ljudet från den väsande kaffebryggaren. Hon reser sig upp och säger att kaffet är klart. Hon ger mig ett glas saft och häller upp en varm kopp kaffe till sig och lägger i en sockerbit. Hennes hembakta kakor och saffransbullar med mandelmassa serveras på en kaffebricka i mitten på bordet. Vintersolen tittar nu fram och eftermiddagens långa vintersolstrålar smyger in genom fönsterrutan. Hon sätter sig ner och sträcker sig efter den rykande kaffekoppen och tar en mun.

Vi plockar upp där vi var tidigare. Hon börjar gestikulera med händerna medan hon förklarar att kontoret till jobbet hon hade låg mittemot där posten låg förr på Drottninggatan. Som springflicka levererade hon post från kontoret till ett av magasinen längst nere vid Gävle strand på Alderholmen där det fanns ett flertal grossistfirmor. Det var till ett gult magasin där grossistfirman ”Kjellerstedts”låg.

   – Och du förstår där inne på grossistfirman satt nuckiga gamla tanter och gamla gubbar och det var handelsresande som satt där inne i ett rum och rökte, cigarrer och sådant där skit. Hon viftar med handen framför munnen och låtsats hålla i en cigarr för att demonstrera hur de rökte. Ansiktet visar en grimas av avsky och hennes mungipor dras ner, som om cigarröken fanns i rummet där vi satt. Hon tillade att hon även gick med bankärenden till handelsbanken på Nygatan.

   – Jag var ju lite tokig, jag var så nervös. Jag var rädd att jag inte skulle hinna med bussen om jag skulle åka ner 16.00 till jobbet, så jag tog cykeln och cyklade. Och på vintern var det ju snö och jag cykla omkull, åh Gud, berättar hon och skakar på huvudet i ett skratt samtidigt som hon slänger ner handen i luften. Mot golvet hörs hunden Plexis tassar kommande och han sätter sig nedanför köksbordet. Han ger ifrån sig ett gnällande ljud och tittar ängsligt upp mot mormor. Man har sina rötter och man kommer tillbaka.

Slutligen berättar mormor för mig att hennes mormor ursprungligen kom från Trödje, en by norr om Gävle. De hade mycket släkt där då och hennes starka band till Trödje har fått henne att vilja komma tillbaka dit. Hon och min morfar köpte en stuga vid havet i Trödje. Hon tittar ner mot bordet.

   – Man har sina rötter och man kommer tillbaka. Trödje är hemma för mig och det är dit man då vill komma när man blir gammal. Hon rättar till sina glasögon och lutar sig fram med armbågarna mot bordet och knyter sina händer samman. Hon tittar upp igen och möter mig med blicken.

   – Det är viktigt att veta var man kommer ifrån då det förflutna har format ens liv dit man är idag, men också vem man är som person, förklarar hon antydande med mjuk röst. Hon berättar att Trödje är en fristad bortom vardagen som ger ett lugn. Platsen väcker fina minnen hos henne från när hennes barn och barnbarn var små, men även minnen från när hennes make levde, min morfar.

   – Mycket historia från mitt liv finns bevarat där och det vill jag hålla fast vid. Men framförallt finns det bevarat hos mig och det är det viktigaste. Att minnas.

Harriet Högberg 74 år. Född i Hille, Gävle, Gästrikland.

Karoline Johnsen

Har du återvänt till dina hemtrakter?

Your thoughts, please

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *